Samhället förändrar tekniken och tekniken förändrar samhället i ett ständigt kretslopp. Den digitala teknikens återverkningar på samhällskulturen blir allt tydligare. Frågan vi ställer är hur den digitala konsten påverkar samhället? Bryndís Snaebjörnsdottír är professor i digitala media på konsthögskolan Valand i Göteborg, ständigt på språng både i cyberrymden och den vanliga rymden. Vi fick en e-intervju med henne

Alba: Inom vissa sektorer - exempelvis inom medieområdet - har den digitala tekniken haft enormt stor betydelse för att ändra kulturens sociala uttrycksformer. Där har gränserna mellan radio, television, webb och kanske även skrivande upplösts. I teknisk bemärkelse kan man säga detsamma om gränserna mellan amatörism och professionalism. På Postens hemsida fromto.se tävlar amatörfilmare och professionella filmare på samma villkor om månadens pris för bästa kortfilm. Inom mediesektorn förs en debatt av stor betydelse, som handlar om ifall dessa förändringar betyder att man måste kunna behärska alla tekniska redskap. Hur skulle detta i så fall kunna fungera?

Om vi jämför med konsten - hur påverkar den digitala revolutionen de analoga konstformerna och själva konsten i sig? Finns det några gränser som kan raseras med hjälp av de digitala uttrycksformerna? Vad händer med konsten denna process?

Bryndís: - Det är helt klart att den digitala revolutionen har gjort video, fotografi och ljud mer tillgängliga och överkomliga i pris för gemene man. Digital utrustning, kameror, videokameror och ljudinspelning har på några få år blivit tillgängliga för den vanlige konsumenten. Detta har naturligtvis lett till ett brett experimenterande bland folk som prövat att uttrycka sig genom den digitala tekniken. Många hemdatorer innehåller idag program för att redigera videofilmer och ljudinspelningar. Filmen finns inte längre i kameran utan ligger på minneskort i avvaktan på nya kreativa möjligheter. Om detta vore det hela skulle vi förmodligen vara nöjda med sakernas tillstånd. Gemene man skulle klottra vidare i hemmet och uttrycka sig själva i stillhet med hjälp av de tekniska möjligheter som erbjuds och förhoppningsvis hitta utmaningar för sina visuella uttryckssätt.

Men den digitala revolutionen stannar inte där. Datortekniken har utvecklats enormt och webben har givit oss tillgång till en obegränsad publik. Samtidigt har samtidskonstens funktion förändrats. För inte så länge sedan var bilden av en konstnär en stabil figur, som arbetade i sin ateljé för att uttrycka sin syn på världen. Den typen av konstnär antogs också snällt invänta att bli upptäckt av en gallerist eller konsthandlare, för att sedan bli upptäckt av resten av världen. Det var gallerierna som skulle skapa publiken.

Idag är gallerierna bara en av flera möjliga kontexter som konstnären kan arbeta inom. Under en tid har nu konstnärerna ägnat sig åt att "skapa samband" mer än att "uttrycka sig". Det betyder att många samtidskonstnärer identifierar vem de arbetar för, vem som är publiken och tidigt tar med den i utvecklingen av koncept och form.

Det är sant att mycket på webben är skräp. Bildens makt ifrågasätts inte längre och eftersom de nationella etermediestationerna har förlorat kontrollen över vår "bild" har nya propagandastrategier utvecklats på samma sätt som USA har gjort genom att köpa alla bildrättigheter från kriget i Afghanistan och därmed fått kontrollen över vår bild av det.

Kanske är frågan sammanlänkad med den första frågan. En del hävdar idag att konsten har nått sina gränser och därför kommer att få mindre betydelse som en tolkare av vårt sociala liv. Vad anser du om ett sådant påstående?

- Jag tror inte att konstens roll ska vara att tolka någonting. Den måste nå bortom detta för att göra oss medvetna om något som är lite utanför vårt fokus och ännu oupptäckt. Artister har förmågan att lyfta händelser över det vardagliga och rikta vår uppmärksamhet till något som verkar unikt som den vanliga individen inte har reflekterat över. Ett bra exempel är Kutlug Atamans arbete på årets Dokumenta i Kassel i Tyskland, en viktig utställning som arrangeras vart femte år. Atamans videoarbete med fyra skärmar tar oss genom lidelsen hos Veronica Read a Londoner och en anhängare av Hippeastrum bulp. De flera timmar långa intervjuerna är sammansatta på ett sådant sätt att det som driver själva berättelsen alltid befinner sig på gränsen till att bli marginaliserat av den undermedvetna fantasin i framställningen. I sitt arbete avslöjar Ataman på ett briljant sätt att det inte bara är i de språkliga bilderna av sexuella och rasmässiga skillnader som utanförskap kan finnas, utan även i den psykoanalytiska strukturen av begäret och lidelsen i sig.

Mycket av den digitala kulturen har utvecklats av "nördar", som socialt tycks vara lite "aparta". Trots detta producerar tekniken sociala samband. Hur kommer sambandet mellan konst och den sociala verkligheten att förändras av den påverkan som den digitala revolutionen innebär?

- Den viktigaste förändringen kommer att handla om vår förståelse av rummet, om kartläggningen av cyberrymden och dess egenskaper och våra möjligheter att navigera i denna. Vi måste på ett djupare plan förstå de politiska geografierna i cyberrymden ­ kartor av hur makten över informationen distribueras - och nå till en förståelse för hur dessa geografier och den verkliga världen är relaterade till varandra. Om vi kan det så borde vi kunna nå en mer specifik och fokuserad publik. Det är därför som det är så viktigt att konstnärerna vet för vem de arbetar och tar fullt ansvar för sina verk. För tillfället finns det en massa skräp där ute och att bara dumpa konst på internet, där den ändå bara kommer att förlora sig i den massiva mängden av material och information, kommer inte att leda någonstans för någon.

Under senare tid har både näringsliv och universitet visat ökat intresse för konsten. Deras intresse tycks vara förknippat med sökandet efter kreativitetens hemligheter. Ändå tycks det finnas tydliga gränser mellan konst, vetenskap och näringsliv. Under trycket av den digitala revolutionen kanske dessa murar kommer att rivas, på samma sätt som har skett med kulturyttringar som i den första frågan. På vilket sätt kan digital konst relatera till forskning och kommersiell verksamhet?

- Jag tror inte att det finns några starka gränser mellan konst, vetenskap och näringsliv. Uppriktigt sagt har näringslivets intresse för konst att göra med försäljning och värden och har varit så under lång tid. Det nya intresset för konst hos universiteten, åtminstone i England, Australien och USA, har att göra med att konst börjat bli erkänt som ett forskningsområde inom den akademiska världen. Det betyder att pengar genereras genom forskningsekonomin, med en mängd noggrant graderade och utvalda slutprodukter som utställningar och publikationer som transfereras till poäng och penningtilldelning. Konstnärer har länge använt reklamspråket antingen som en utmaning i arbetet eller som en bas för det. Man behöver inte gå längre än till Andy Warhol och Barbara Krüger. Näringslivet exploaterar även konstnärers verk och inkorporerar dem i reklamens språk. Ett aktuellt exempel är Gillian Wearing. Vi har också Benettons kampanjer som syftar till att sudda ut gränserna mellan konst och reklam med hjälp av förenklande bilder som relaterar till komplicerade kulturella och sociala strukturer.

För tillfället förs en debatt inom digitala medier om sättet att komma vidare för konstnärerna kan vara att själva designa sina datorprogram. Electrohype-konferensen i Malmö 25-26 oktober kommer att fördjupa sig i frågeställningar om mjukvara och konst - och mjukvara som konst (se länk på slutet).

Vilken är den framtida rollen för konsten? Kan den bli ett kritiskt instrument i samhället?

- Jag tror att den enda vägen framåt för konsten i framtiden är att vara ett kritiskt instrument. Det behöver inte betyda att den kommer att vara högljudd och rebellisk. Det finns så många kontexter (sociala, arkitektoniska, miljömässiga, politiska och kulturella) att arbeta inom. Konstnärer som känner vilka de arbetar för är utgångspunkten för att kunna skapa en meningsfull och framgångsrik konstnärlig verksamhet.

Som ett exempel skulle jag vilja avsluta med att beskriva en nytt verk av The Yesmen, som är en grupp finska performance artister. De gjorde ett framträdande vid WTO:s (World Trade Organization) konferens i Sydney i maj i år (se nedan).

2002.10.24

Tisdag 21 maj annonserade en representant för WTO upplösningen av organisationen inför en chockerad publik.
http://theyesmen.org/tro/disband.rtf
http://theyesmen.org/tro/cpa.html
Han hävdade att WTO skulle rekonstrueras som en ny organisation till stöd för världens fattiga istället för de rika.
http://gatt.org/trastat_e.html

Den chockartade utannonseringen fick en världsvid återverkan och orsakade en hektisk debatt i det kanadensiska parlamentet, där John Duncan från golvet undrade "vilken betydelse detta kommer att få för handelsdispyter om överskott, jordbruk och annat"

WTO:s huvudkvarter i Geneve gick då ut och förklarade att deras "representant" var en bedragare. Vi kan uppskatta bedragarens känsla för humor, men vi vill inte att seriösa nyhetsmedier ska behöva bli lurade"

"Det är inte humor denna gång, sa Andy Bichlbaum, som var "representant" för WTO i Sydney. "Vi vill verkligen upplösa WTO och skriva om deras statutet så att de fattiga får förmåner av världshandeln snarare an att drabbas av handelspolitiken." Den grupp som han tillhör, The Yes Men, har nyligen representerat WTO vid två internationella konferenser:
http://theyesmen.org/wto/
http://theyesmen.org/finland/
Och ordinarie tv-program
http://theyesmen.org/tv.html

Vid varje tillfälle har de blivit inbjudna av folk som tagit miste på Yes Mens parodi-webb och den verkliga.
http://gatt.org/
Och WTO:s officiella hemsida:
http://www.wto.org/
WTO försöker nu få Yes Mens hemsida stoppad.

Efter att ha kommit över sin inledande chock, uttryckte publiken i Sydney sin entusiasm över förändringen och framförde många tänkvärda förslag om hur världshandeln skulle kunna gynna de fattiga - exempelvis föreslog man att huvudkvarteret kunde flytas från Schweiz till ett land i tredje världen . "Jag står lika mycket till höger som min granne här", sa en av dem som uttalade sig, "men det är på tiden att vi ger något tillbaka till de länder som vi fått så mycket gott ifrån".

I sina framträdanden har Yes Men hoppats kunna skrämma publiken genom att föra idéerna om frihandel till sina logiska slutsatser. De argumenterade för att sälja röster till de företag som gav högsta anbud,
http://theyesmen.org/wto/ppt/
Och "återföra" hamburgare till de fattiga för att bota den konstanta hungern
http://theyesmen.org/hamburger/
Och tillåta länder som begår våld mot mänskliga rättigheter att införa ett system med "rättsvouchers" efter samma modell som med miljövouchers, och till och med förmå företag att administrera elektriska chocker till sportartikelförsäljare från avlägsna platser genom en futuristisk teleteknologi inbyggd i en tre fot lång gyllene fallos.
http://theyesmen.org/finland/photos.html

Skrattet gick emellertid till Yes Men, när de misslyckades att chockera publiken, som vid upprepade tillfällen fann det trovärdigt att sådana idéer kunde komma från WTO.

Till slut beslutade sig Yes Men för att säga nej.

"Vi har redan demonstrerat att publiken med experter accepterar vad som helst så länge orden kommer från WTO", säger Mike Bonnano, som hjälpte till att förbereda mötet i Sydney. "Denna gång bestämde vi oss för att använda WTO:s auktoritet till att leda folk till en nyttig övning som faktiskt skulle kunna leda till något positivt".

"Det är verkligen möjligt att upplösa WTO och skapa något nytt", sa Bichlbaum. "WTO skapades en gång ur något tänkvärt 1994. Det kan lika snabbt ersättas av något bättre, baserat på andra överenskommelser, till exempel FN:s deklaration om mänskliga rättigheter".

Efter händelsen i Sydney är Yes Men mer optimistiska. "De medverkande erbjöd oss olika slags användbaratips om hur kan göra WTO till något positivt för de fattiga länderna", sa Bonnano. "Vi känner lite skam för att vi har misslett dem, men de bidrog till mycket bättre idéer om hur framtiden för världen kan se ut. Vi hoppas att de accepterar våra ursäkter och fortsätter att samarbeta med oss."